Bokrecension: The Primal screamer

Titel: The Primal Screamer

Författare: Nick Blinko

Förlag: PM Press

Utgivningsår: 1995, 2012

Man brukar ofta säga att det finns en länk mellan kreativitet och galenskap. Det här verkar faktiskt inte bara vara någon gammal myt, utan massa nutida forskning kring konst och mentala sjukdomar verkar visa just det resultatet. Folk som lider (eller njuter) av psykoser verkar ha en högre kapacitet vad det gäller kreativt tänkande och förmågan att skapa. Nick Blinko är ett ganska tydligt exempel på just detta, han målar, tecknar och skriver både musik och böcker, samtidigt som han har schizoaffektivt syndrom. För er som inte är bekanta med namnet kan jag säga som kort bakgrund att han startade ett punkband som hette Rudimentary Peni i slutet av 70-talet / början av 80-talet och de var en del av anarkorörelsen i London under samma tid. Jag skulle våga påstå att jag har samma ”relation” till det här bandet som jag har med tillexempel The Smiths, Emily Dickinsons eller H.P Lovecrafts skrivande, de har alla hjälpt mig genom verkligt pissiga tider. Jag brukade skämmas något helt fantastiskt över detta, men jag gör det inte längre, en del av att växa upp antar jag. Jag skulle vilja tillägga att om man inte vet vem han är från början och inte känner till hans övriga verk är boken nog inget för dig, men du kan ju alltid läsa min recension.

Hur är boken då? Ja, det är en av de där jobbiga böckerna. Nej, den är inte språkligt invecklad eller saknar handling eller är överdrivet pretentiös (förutom ibland). Men för det första är den extremt svår att genrebestämma, på endast 120 sidor kommer det första problemet om det är en novell eller en roman. För det andra är det en blandning mellan gotik och självbiografi, det är ganska oklart vad som är självbiografiskt och vad som inte är det. Och för att tala klarspråk så gör det egentligen ingenting. Inget av det här stör mig egentligen under läsningen, den flyter på ganska bra utan några större problem, men det är ändå massa saker som irriterar mig med den här boken.

Handlingen börjar år 1979 med att vår huvudperson och författarens alter ego (med betoning på ego), Nathaniel Snoxell, åker in till en psykiatrisk avdelning efter att ha försökt begå självmord. Psykiatrikern som tar emot honom där, Dr. Rodney H. Dweller, är personen som berättar historien genom sina anteckningar om patienten som han för efter deras möten. De bestämmer efter självmordsförsöket att träffas en gång i veckan. Här börjar mitt problem med historien, varför görs allt så inkorrekt? Han försöker begå självmord genom att skära sönder den ena pulsådern och han skickas inte till ett sjukhus utan till en psykiatrisk klinik? Han blir inte ens inlagd, han får lite bandage om handleden och får sedan gå hem. Till och med jag vet att det inte är riktigt rätt procedur när någon försöker ta livet av sig. En vecka senare kommer han igen in på kliniken och deras sessioner börjar. Tiden går och vi får veta att Nathaniel (som är arton år när historien börjar) är ett jävla geni. Han har kategoriserat olika insekter sedan han var cirka två och han var världsmästare i schack vid fem års ålder. Han har dessutom den sortens utseende som verkar få alla ”alternativa” typer att jizza lite i brallan, han är lång, smal, likblek, har naturligt svart, trassligt hår och nästan svarta ögon. (Ja, jag vet att det finns olika typer av alternativa men här menar jag den sorten som hatar H&M, klär sig i nästan enbart svart och lyssnar på musik som inte spelas på radion). Trots detta, eller tack vare detta är karaktären så himla stereotyp, det känns som att en tonåring skrev den här boken: ”Jag är bäst och skitsnygg, världen är centrerad runt mig och jag är så speciell, men jag har dåligt självförtroende”, nej du, det är nog inte riktigt problemet, du verkar älska dig själv ganska mycket. Det syns att författarens stora inspiration är just Lovecraft, det syns språkligt och det syns framförallt på denna högst O-dynamiska karaktär. 

Den kära psykiatrikern är inte heller mycket att hänga i julgranen, han är nämligen en idiot som inte gör sitt jobb. Under flera år av konstanta möten kommer han inte närmre till förklaringen till varför Nathaniel försökte ta sitt liv, och trots att ingen terapi verkar fungera funderar han aldrig på andra lösningar, såsom, jag kanske borde skicka honom till en annan psykolog eller jag kanske borde göra några tester för att se om hormonflödet är som det ska. Utan nej hans förklaring är: Patienten kommer nog alltid vara sån här, han får helt enkelt lära sig leva med det och försöka ignorera när självmordstankarna blir för starka. Eller så är det bara du som är sämst på ditt jobb…

Den här boken har fått ganska mycket bra recensioner och många berömmer hans kreativitet och förklarar hur annorlunda den här boken är. Problemet är just där, den är inte SÅ speciell. Det finns inget i den här som egentligen kan mäta sig med många andra gotiska författare och det finns ganska lite som kan mäta sig med andra självbiografier. Det känns som att författaren konstant försöker härma någon annan istället för att kanske utveckla karaktärerna eller på något annat sätt sätta sitt eget märke på det. Jag är ledsen men att blanda två genrer som vanligtvis inte hör ihop, gör den inte märkvärdig eller ”egen”.

Nu låter det som att det bara är dåliga saker med den, men jag måste säga att språkanvändningen är väldigt skicklig. Den är stundvis väldigt stämningsfull och den innehåller flera av Nick Blinkos teckningar, vilket nog är det bästa med hela boken. Hans konst är väldigt mystisk och underlig men väldigt livlig och fångande på samma gång. Det sista kapitlet är en väldigt bra avslutning, jag hade önskat att hela novell/romanen var skriven på detta sätt och de gotiska inslagen är väldigt bra avhandlade, det är de delarna som gör läsningen njutbar. Och till förlaget måste jag säga: bra jobb med inbindningen, det är bara en pocket-bok men kvalitén på omslaget är mycket bra! För att inte nämna hur bra de har lyckats med att trycka upp bilderna i boken, och boken är tryckt på återanvänt papper.



En av Nick Blinkos bilder, finns inte med i boken, bilden är tagen från outsiderart.co.uk



Jag tänker faktiskt inte lämna något betyg på den här. Trots all skit jag har gett den går det bara inte, det är trots allt en välskriven bok där handlingen är noggrant invävd med språket, och det är inte alla ”riktiga” författare som klarar det ens. Det är dessutom ganska tydligt att denna halv-självbiografi var smärtsam att skriva eftersom den visar början på en lång tid av psykisk smärta och lidande. Jag tror inte jag kan ge betyg på en annan människas smärta och kreativitet. Utöver detta så betyder Rudimentary Peni fortfarande så pass mycket för mig att det bara inte går, jag har stunder sammankopplade med deras musik som inte går att köpa (eller sälja för den delen) därför avslutar jag med ett smakprov på vad herr Blinko kan bäst, nämligen sjunga och skriva starka låtar.